Redan innan jag i julas bestämde mig för att dra igång Impopulärkultur visste jag att det inte skulle kunna vara en skuta jag höll flytande. En blogg kräver sina uppdateringar och uppoffringar, sina läsare, kommentatorer och ett och annat troll. Som tur är så är detta knappast en blogg utan snarare ett sätt för mig att rasta lite tankar och åsikter, närhelst de bubblar upp. Av aktiviteten här att döma är jag uppenbarligen hjärndöd eller försänkt i kryostas.
Nej, det handlar om missunnsamhet.
Anyways, vad jag egentligen skulle skiva om var hur jag har blivit en dålig förlorare. Och då menar jag inte bara i spel, även om den lede ska veta att jag är det ibland också. Fy fan. Nej, det handlar om missunnsamhet i större drag, som jag kan komma på mig själva att hysa. Ett fult jantetroll som vädrar sitt tryne ibland när jag inser att jämnåriga eller, ve och fasa, yngre förmågor uträttat stordåd.
Förra veckan firade jag min tjugosjunde födelsedag men jag har svårt att tro att det skulle vara någon åldersrelaterad noja. Det handlar nog helt enkelt om att jag varit lite för dålig på att sparka mig själv i baken och byta jobb X antal gånger för att kunna höja min lön och bättra på min karriär.
Ja jag vet, det är inte en så big deal men ibland blir man sugen på lite livspimp.
Frågan är bara vad jag egentligen ska sikta på? Jag har ju läst marknadsföring, är webentreprenör (typ…) men jobbar som projektledare på en ekonomibyrå, Webdesigner hade varit roligt, skribent likaså. Musikrecensent en dröm. Fan, svaret kanske är att blogga ändå, jag har ju faktiskt designat den själv och är min egen redaktör, det kan ju faktiskt leda någonstans. Speciellt bitter känner jag mig inte, och nu när jag läser om texten måste jag nog revidera ordvalet dålig förlorare. Här har inte förlorats någonting än!
Ett ämne som aldrig upphör att fascinera mig är den manliga våldskulturen inom musiken. Norsk black metal, amerikansk gansterrap eller jamaicansk dancehall. Tonsatt ond bråd död. Lika macho som infantilt och banalt.
När N.W.A. 1988 släppte ”Straight Outta Compton” ritades den popkulturella musikkartan om till att numera, tydligare än innan, dra parallellen att svart musik från den amerikanska västkusten inte bara var livsfarlig, utan även framfördes av tungt kriminellt belastade gängmedlemmar. Självklart blev det såklart en megahit och sedan dess har gangsterrapen paradoxalt men förutsägbart parodierat sig själv till leda tusen gånger om. Man är inte en thug from the hood om man kör en vit Rolls Royce och har en arkadhall i badrummet.
Men i en svunen tid, då Ice Cube fortfarande var slank och smärt så var faktiskt N.W.A allt din amerikanska morsa varnade dig för under era somrar i the Hamptons. Sinnesjukt bra låt också. När N.W.A. väl slog igenom hos den köpstarka vita publiken och lämnade ghettot vattnades naturligtvis autenticiteten ur.
Lyckligtvis finns det alternativ för oss civiliserade människor, som är av svensk medelklass och dygdig såväl som laglydig börd. Brittiska gentlemannen Mr. B har till exempel skrivit en låt om hans strävsamma vardag i grevskapet Surrey, och med fördelarna att olja sitt cricketracket med linfröolja, allt i N.W.A:s streetsmarta anda.
På senare tid har den svarta populärmusiken blivit främst tweenifierad r’n'b och machokulturen allt mer sällsynt i den vita diton. Några rockband svinar fortfarande som för att återuppleva forna dagars glans men det känns inte så relevant. Den för tillfället mest populära strömningen i alternativ subkultur är emo och j-rock vilka båda snarare projicerar någon queer blandning av introvert attentionwhore-hybris.
Dags för lite vapen i musiken igen, bara som omväxling?
Min viktkurva talar sitt tydliga språk. Mitt BMI, redan under WHO:s ribba för undervikt, är ytterligare på väg nedåt. Jag är sedan barnsben förbannad med en diaboliskt effektiv förbränning i kombination med ett ointresse för mat. Detta i kombination med mina 196 centimeter gör att resultatet verkligen bara är skinn och ben.
Missförstå mig rätt, jag älskar god mat. Och på helgerna är det mysigt att stå i köket och slänga ihop en lammstek tillsammans med Maria. Till har man självklart potatisgratäng, géle, några glas vin och kanske t.om. bearnaisesås. Det är vardagsmaten jag inte orkar engagera mig i. Framförallt matlådan man käkar på jobbet. Det är bara bränsle för att bli mätt och kunna orka göra annat. Jag tillhör den lilla skara som tycker att ett piller vore ett bra substitut för mat när man verkligen måste äta. Matlagningen kan man spara till helgerna, myskvällar och de gånger man verkligen har tid och lust.
Jag äter tills jag är mätt och småäter aldrig. Jag gillar inte godis, inte kakor, kanske chips, men definitivt inte mellanmål. En impuls att ta en liden godisbit på väg ut vid kassorna på ICA har jag nog aldrig haft. Fett, socker och smakämnen. Det är vidrigt att tänka på vad folk stoppar i sig, även om en dubbeljapp faktiskt är rätt gott.
Jag skulle aldrig vilja vara en uppumpad strandraggare utan gillar det smala mansidealet till 100%. Men nu börjar jag på allvar oroa mig för min hälsa och inser att min skeletor-liknande spegelbild stundtals är grotesk. Som arbetsför invånare i ett rikt land ska det väl inte se ut som om man levt i flykt, misär och svält det senaste decenniet. Det är dags att ta sig i kragen. Nu trycker jag på publicera och traskar ut i köket i jakt på något att förtära.
Han stirrar hålögt mot fjärran, förbi publiken och vidare bort. Ögonen är täckta av en grå hinna och svetten blänker i hans panna. Ian Curtis är 23 år gammal, har ett år kvar att leva och uppträder med sitt band Joy Division i en inspelning för BBC.
Ian Curtis, andre man från vänster
I punkens efterdyningar under det sena sjuttiotalet bildades en grupp i Manchester som, möjligtvis undantaget tyska Kraftwerk, kom att bli det gångna seklets mest inflytelserika alternativa band. SVT1 sände i onsdags den utmärkta dokumentären Joy Division och under torsdagen den 11:e februari visas rockfotografen Anton Corbijns spelfilm Control som är baserad på banders historia. Rekommenderas varmt!
Live @ BBC 1979. Ian Curtis säregna och otroligt intensiva scennärvaro ger kalla kårar.
Ian Curtis lämnade den här världen genom snaran 1980, 24 år gammal, när Joy Division stod på randen till ett internationellt genombrott. Tungt drog- och medicinmissbruk till följd av epilepsi, depression och en bipolär diagnos hade gjort hans liv outhärdligt.
Joy Division släppte två album under sina två år, Unknown Pleasures och Closer, och förändrade musikhistorien för alltid.
Spotify är det bästa som hänt musiken sedan mp3:an skapades, men det vet väl såklart alla vid det här laget. Alla jag känner och deras föräldrar har det, vilket verkligen är en måttstock på när ny teknologi blir så pass allmängiltig att den blir generationsöverskridande.
Timo Räisänen skojade friskt på P3-guldgalan om hur inga artister blir rika på Spotifyroyalties och må så vara, men det kommer nog komma igång med den biten också. Svårt att tro något annat för ett medium som i stor del ersatt nedladdningen som var så dominant för bara några år sedan.
Skivbolagens vanliga teknofoba gnällande verkar ha dämpats då de själva kontrollerar utbudet på Spotify, och det blir faktiskt bättre hela tiden. Nu kan man ju t.ex. lyssna på The Knife också.
Min fråga är dock, varför ingen profiterar på Spotifys framgång genom att ge användarna möjligheten att spara ner musiken?
Min fråga är dock, varför ingen profiterar på Spotifys framgång genom att ge användarna möjligheten att spara ner musiken* och föra över den till valfritt medium, t.ex. MP3-spelare? Inte minst Spotify själva skulle tjäna på att på detta sätt kunna leverera en komplett musiklösning och låsa marknaden totalt för några år framåt, vem skulle då kunna konkurrera med dem?
Att de (och i förlängningen) skivbolagen skulle förlora kontrollen över musiken ställer jag mig tvekande till då den ju redan finns tillgänglig för alla i programmet, och de missade mätbara intäkterna borde vara små då folk i regel sitter mer vid sina datorer än använder sina MP3-spelare.
*Ja, jag har testat Audio Hijack Pro och liknande Spotifyrippers och de suger. Trist med ett steg tillbaka i utvecklingen liksom. Premiumabonnemanget till Iphone är såklart också ett alternativ men jag skulle hellre se en gratisversion med reklam på den också.
Eftersom vintern inte verkar ge med sig så kan det ju vara lämpligt att i tanken förflytta sig till de majestätiska fjällvidderna i Norge, till en betydligt mörkare tid. Helt klart pre-Alexander Rybak.
Under tidigt nittiotal uppstod en extrem subkultur där hårdrock, satanism och grova våldsbrott var några av huvudkomponenterna, utan att för den skull skymma musiken, som till dags dato fortfarande är lika episk som rå.
Duon Darkthrone var inte lika ideologiskt drivande som t.ex. scenens giganter Mayhem, med med sin vindpinade, lågproducerade och kakafoniska häxblandning av vemod och brutalt rens är de för evigt stilbildande och oantastliga. Utöver den fantastiska kulturgärning epos som ”Transilvanian Hunger” och ”A Blaze in the Northern Sky” utgör så tillämpade Darkthrone punkens DIY-anda och xeroxade fram en serie makalösa albumkonvolut, minst lika kompromisslösa som musiken.
Snyggaste konvolutet ever? Fantastisk logga också, gjord av svenske Tomas Lindberg.
Klassiskt med drag från punken, omstöpt i en bister nordisk form, från 1995.
Transilvanian Hunger, i hela dess distade brusiga fröjd.
Det är nu dags att prata om skägg igen. 2007 skrev jag en reflekterande artikel på Collective med titeln ”Varde skägg” efter att under en läsarchatt på Aftonbladet, medans jag fortfarande var modeskribent där, fått frågan om skäggets vara eller icke vara i modesammanhang.
The beard of all beards – Moses
Min något blyga slutsats var att skägget inte spåddes någon lysande framtid det året, med en antydan till att mustaschen istället var där för att stanna, men oj vad historien inte gett mig rätt. 2009 var året då skägget skulle vara mer vildvuxet än någonsin, och den manlige mannen fick en renässans med modets huvudtrend för hösten; lumberjacken.
Hypade Amerikanska folkrockarna Fleet Foxes var 2009 års skäggpionjärer. Spolingen längst ner till höger är säkert bara en groupie.
Denne nordamerikanske kraftkarl i sin rutiga skjorta, rejäla kängor, hängslen och ett skägg vildvuxet nog att hysa både vessla, räv och fågelfamilj. På den inflyttningsfest jag hade nu i januari konstaterade min sambo efteråt att nästan hälften av killarna hade haft rejält med ansiktsbehåring. Utmärkta NY Mag har koll på trenden och tendensen i deras grymma tema the Urban Woodsman.
Här i Malmö syns fortfarande mången tangorabatt, men stryker man längs Friisgatan och Trés Bien Shop kan det när som helst komma en hårig karlakarl ur en gränd och ge en grava mindre-mans-komplex*.
*Trots att jag är en hårig halvpolack har jag klart underkänd skäggväxt, helt klart ett stort stigma för mig.
En blogg* av Alexander Karlsson. 27-årig Malmöbo med tycke för popkultur och mode. Arbetar som ekonom, driver modesajten Collective och är moderedaktör för Nöjesnytt.
*Ceci n'est pas une blog, ty en blogg uppdateras ofta och har många läsare.
