Livspimp, när vet man vad man vill göra, och hur ska man göra det?

april 29th, 2010 • Inga kommentarer

Redan innan jag i julas bestämde mig för att dra igång Impopulärkultur visste jag att det inte skulle kunna vara en skuta jag höll flytande. En blogg kräver sina uppdateringar och uppoffringar, sina läsare, kommentatorer och ett och annat troll. Som tur är så är detta knappast en blogg utan snarare ett sätt för mig att rasta lite tankar och åsikter, närhelst de bubblar upp. Av aktiviteten här att döma är jag uppenbarligen hjärndöd eller försänkt i kryostas.

Nej, det handlar om missunnsamhet.

Anyways, vad jag egentligen skulle skiva om var hur jag har blivit en dålig förlorare. Och då menar jag inte bara i spel, även om den lede ska veta att jag är det ibland också. Fy fan. Nej, det handlar om missunnsamhet i större drag, som jag kan komma på mig själva att hysa. Ett fult jantetroll som vädrar sitt tryne ibland när jag inser att jämnåriga eller, ve och fasa, yngre förmågor uträttat stordåd.

Förra veckan firade jag min tjugosjunde födelsedag men jag har svårt att tro att det skulle vara någon åldersrelaterad noja. Det handlar nog helt enkelt om att jag varit lite för dålig på att sparka mig själv i baken och byta jobb X antal gånger för att kunna höja min lön och bättra på min karriär.

Ja jag vet, det är inte en så big deal men ibland blir man sugen på lite livspimp.

Frågan är bara vad jag egentligen ska sikta på? Jag har ju läst marknadsföring, är webentreprenör (typ…) men jobbar som projektledare på en ekonomibyrå, Webdesigner hade varit roligt, skribent likaså. Musikrecensent en dröm. Fan, svaret kanske är att blogga ändå, jag har ju faktiskt designat den själv och är min egen redaktör, det kan ju faktiskt leda någonstans. Speciellt bitter känner jag mig inte, och nu när jag läser om texten måste jag nog revidera ordvalet dålig förlorare. Här har inte förlorats någonting än!

Äta bör man: Om föda som bränsle, gourmetmat och livsuppehållande åtgärd

februari 13th, 2010 • 2 Kommentarer

Min viktkurva talar sitt tydliga språk. Mitt BMI, redan under WHO:s ribba för undervikt, är ytterligare på väg nedåt. Jag är sedan barnsben förbannad med en diaboliskt effektiv förbränning i kombination med ett ointresse för mat. Detta i kombination med mina 196 centimeter gör att resultatet verkligen bara är skinn och ben.

Missförstå mig rätt, jag älskar god mat. Och på helgerna är det mysigt att stå i köket och slänga ihop en lammstek tillsammans med Maria. Till har man självklart potatisgratäng, géle, några glas vin och kanske t.om. bearnaisesås. Det är vardagsmaten jag inte orkar engagera mig i. Framförallt matlådan man käkar på jobbet. Det är bara bränsle för att bli mätt och kunna orka göra annat. Jag tillhör den lilla skara som tycker att ett piller vore ett bra substitut för mat när man verkligen måste äta. Matlagningen kan man spara till helgerna, myskvällar och de gånger man verkligen har tid och lust.

Jag äter tills jag är mätt och småäter aldrig. Jag gillar inte godis, inte kakor, kanske chips, men definitivt inte mellanmål. En impuls att ta en liden godisbit på väg ut vid kassorna på ICA har jag nog aldrig haft. Fett, socker och smakämnen. Det är vidrigt att tänka på vad folk stoppar i sig, även om en dubbeljapp faktiskt är rätt gott.

Jag skulle aldrig vilja vara en uppumpad strandraggare utan gillar det smala mansidealet till 100%. Men nu börjar jag på allvar oroa mig för min hälsa och inser att min skeletor-liknande spegelbild stundtals är grotesk. Som arbetsför invånare i ett rikt land ska det väl inte se ut som om man levt i flykt, misär och svält det senaste decenniet. Det är dags att ta sig i kragen. Nu trycker jag på publicera och traskar ut i köket i jakt på något att förtära.