Impopulärkultur

Ett ämne som aldrig upphör att fascinera mig är den manliga våldskulturen inom musiken. Norsk black metal, amerikansk gansterrap eller jamaicansk dancehall. Tonsatt ond bråd död. Lika macho som infantilt och banalt.

När N.W.A. 1988 släppte ”Straight Outta Compton” ritades den popkulturella musikkartan om till att numera, tydligare än innan, dra parallellen att svart musik från den amerikanska västkusten inte bara var livsfarlig, utan även framfördes av tungt kriminellt belastade gängmedlemmar. Självklart blev det såklart en megahit och sedan dess har gangsterrapen paradoxalt men förutsägbart parodierat sig själv till leda tusen gånger om. Man är inte en thug from the hood om man kör en vit Rolls Royce och har en arkadhall i badrummet.

Men i en svunen tid, då Ice Cube fortfarande var slank och smärt så var faktiskt N.W.A allt din amerikanska morsa varnade dig för under era somrar i the Hamptons. Sinnesjukt bra låt också. När N.W.A. väl slog igenom hos den köpstarka vita publiken och lämnade ghettot vattnades naturligtvis autenticiteten ur.

Lyckligtvis finns det alternativ för oss civiliserade människor, som är av svensk medelklass och dygdig såväl som laglydig börd. Brittiska gentlemannen Mr. B har till exempel skrivit en låt om hans strävsamma vardag i grevskapet Surrey, och med fördelarna att olja sitt cricketracket med linfröolja, allt i N.W.A:s streetsmarta anda.

På senare tid har den svarta populärmusiken blivit främst tweenifierad r’n'b och machokulturen allt mer sällsynt i den vita diton. Några rockband svinar fortfarande som för att återuppleva forna dagars glans men det känns inte så relevant. Den för tillfället mest populära strömningen i alternativ subkultur är emo och j-rock vilka båda snarare projicerar någon queer blandning av introvert attentionwhore-hybris.

Dags för lite vapen i musiken igen, bara som omväxling?

Eftersom vintern inte verkar ge med sig så kan det ju vara lämpligt att i tanken förflytta sig till de majestätiska fjällvidderna i Norge, till en betydligt mörkare tid. Helt klart pre-Alexander Rybak.

Under tidigt nittiotal uppstod en extrem subkultur där hårdrock, satanism och grova våldsbrott var några av huvudkomponenterna, utan att för den skull skymma musiken, som till dags dato fortfarande är lika episk som rå.

Duon Darkthrone var inte lika ideologiskt drivande som t.ex. scenens giganter Mayhem, med med sin vindpinade, lågproducerade och kakafoniska häxblandning av vemod och brutalt rens är de för evigt stilbildande och oantastliga. Utöver den fantastiska kulturgärning epos som ”Transilvanian Hunger” och ”A Blaze in the Northern Sky” utgör så tillämpade Darkthrone punkens DIY-anda och xeroxade fram en serie makalösa albumkonvolut, minst lika kompromisslösa som musiken.

Snyggaste konvolutet ever? Fantastisk logga också, gjord av svenske Tomas Lindberg.

Klassiskt med drag från punken, omstöpt i en bister nordisk form, från 1995.

Transilvanian Hunger, i hela dess distade brusiga fröjd.

Våren får vänta!