Äta bör man: Om föda som bränsle, gourmetmat och livsuppehållande åtgärd

februari 13th, 2010 • 2 Kommentarer

Min viktkurva talar sitt tydliga språk. Mitt BMI, redan under WHO:s ribba för undervikt, är ytterligare på väg nedåt. Jag är sedan barnsben förbannad med en diaboliskt effektiv förbränning i kombination med ett ointresse för mat. Detta i kombination med mina 196 centimeter gör att resultatet verkligen bara är skinn och ben.

Missförstå mig rätt, jag älskar god mat. Och på helgerna är det mysigt att stå i köket och slänga ihop en lammstek tillsammans med Maria. Till har man självklart potatisgratäng, géle, några glas vin och kanske t.om. bearnaisesås. Det är vardagsmaten jag inte orkar engagera mig i. Framförallt matlådan man käkar på jobbet. Det är bara bränsle för att bli mätt och kunna orka göra annat. Jag tillhör den lilla skara som tycker att ett piller vore ett bra substitut för mat när man verkligen måste äta. Matlagningen kan man spara till helgerna, myskvällar och de gånger man verkligen har tid och lust.

Jag äter tills jag är mätt och småäter aldrig. Jag gillar inte godis, inte kakor, kanske chips, men definitivt inte mellanmål. En impuls att ta en liden godisbit på väg ut vid kassorna på ICA har jag nog aldrig haft. Fett, socker och smakämnen. Det är vidrigt att tänka på vad folk stoppar i sig, även om en dubbeljapp faktiskt är rätt gott.

Jag skulle aldrig vilja vara en uppumpad strandraggare utan gillar det smala mansidealet till 100%. Men nu börjar jag på allvar oroa mig för min hälsa och inser att min skeletor-liknande spegelbild stundtals är grotesk. Som arbetsför invånare i ett rikt land ska det väl inte se ut som om man levt i flykt, misär och svält det senaste decenniet. Det är dags att ta sig i kragen. Nu trycker jag på publicera och traskar ut i köket i jakt på något att förtära.